Time flies...
Nu är det inte alls lång tid kvar! Bara tre veckor eller nåt sådant. Jag minns i början av vistelsen när jag undrade om jag ens skulle klara fyra hela månader här. Nu vill jag istället inte åka hem. Den vanliga separationsångesten smyger sig på och jag fäster mig vid allting extra mycket. Till och med tanten jag bor hos är jag extra förtjust i nu. Allt hon gör ter sig extra vänligt nu i mina ögon. Tvärtemot förut.
Och grannflickorna! Hur ska jag klara mig utan dem? Jag är ju där varje vecka. Och när jag ska gå vill de inte släppa taget om mig. Hur ska man då förklara att man inte kommer tillbaka alls?
För att inte tala om alla fina människor här.. Jag hoppas på att Paris blir av med Amanda, Milou och Natta. Annars vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen..
Favorittjejerna. <3
Kommentarer
Trackback
