Time flies...
Nu är det inte alls lång tid kvar! Bara tre veckor eller nåt sådant. Jag minns i början av vistelsen när jag undrade om jag ens skulle klara fyra hela månader här. Nu vill jag istället inte åka hem. Den vanliga separationsångesten smyger sig på och jag fäster mig vid allting extra mycket. Till och med tanten jag bor hos är jag extra förtjust i nu. Allt hon gör ter sig extra vänligt nu i mina ögon. Tvärtemot förut.
Och grannflickorna! Hur ska jag klara mig utan dem? Jag är ju där varje vecka. Och när jag ska gå vill de inte släppa taget om mig. Hur ska man då förklara att man inte kommer tillbaka alls?
För att inte tala om alla fina människor här.. Jag hoppas på att Paris blir av med Amanda, Milou och Natta. Annars vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen..
Favorittjejerna. <3
Hmm..
Ville bara påpeka att Frankrike och dess invånare aldrig upphör att förvåna mig. Jag gick förbi ett bageri igår och kvinnan i kassan stod och rökte en cigg! För första gången på länge kände jag mig riktigt stereotypt svensk när jag kom på mig själv med att tänka "men så kan man ju inte göra". Fast det kan man ju uppenbarligen eftersom hon gjorde just det..
Det var bara det.
Bisous mes amis!
Kvällstankar på morgonen
Hejsan allihopa!
Jag pratade med Nathalie igår på vägen hem från restauranten och blev lite nostalgisk. Vi pratade om körsång och orkestrar eftersom vi har börjat öva inför Lucia nu med klassen. Jag berättade om när jag gick i högstadiet och min bästa Mimmi gick musikklass, jag gick i princip på varenda konsert de hade. Det var lika viktigt för mig som om jag hade varit tillsammans med en fotbollskille och velat gå på alla hans matcher. Hon var ju det viktigaste och största jag hade. Jag saknar den tiden. När man var yngre och man inte hade plats för så mycket mer i sitt liv än skolan, sina fritidsintressen och bästa kompisen. Nu är världen mycket större. Det finns mycket mer saker som är viktiga i livet. Men varje sak får mycket mindre plats och värde för att man ska kunna få plats med allt. Det är som med en låda. Antingen kan man välja att lägga ner en sak som tar upp hela utrymmet i lådan. Eller så kan man lägga ner massa småsaker. Nu upptäcker man mer och mer för var dag som går och världen blir större och större. Det är vackert och skrämmande på samma gång. För i och med att man får ta del av allt nytt och stort så inser man att människor, precis som årstider, alltid kommer komma och gå i ens liv. Att ta avsked blir lättare. Även att välkomna främlingar. Omfamna det ohållbara. Kyssa det förgängliga. Inget står skrivet i sten längre. Även om det ligger ett nostalgiskt skimmer över ett inrutat liv där inte lika mycket får plats, så är det samma framtida vuxna liv som skrämmer. Att bo i ett radhus, med make, hund och barn, volvo och ett jobb att åka till varje dag. Få men värdefulla ting. Oföränderliga ting. Statiska ting. Målet med livet. Stadig inkomst och en trygg familj. Men det kanske inte finns ett mål. Man kanske inte måste sluta dansa barfota i regnet. Man kanske kan fortsätta den oändliga resan i jakt på något som inte finns, som inte håller, men som känns. Ända in i benmärgen.
Ja du. Tåls att tänka på.
Mimmi och jag, sommaren när tiden stod still.
Bisous mes amis
Maskerad!
Igår var vi på maskerad med sagotema. Det var hur härligt som helst! En salig blandning av äventyr och färger.
Queen of Hearts.
Opposites attract.
El Diablo, Peter Pan och Mary Poppins.
Vackra och underbara.
Adam och Eva.
Aladdin och hans roomies.
Aladdin och jag.
Nyckelpigan, Mimmi Pigg och El Diablo.
Favorittjejerna.
Aladdin.
El Diablo.
Dansgolv och liveband.
Caroline och Katinka.
Bisous mes amis!
"Rambling down the streets of Barcelona..."
Hejsan alla underbara människor där ute!
Kom precis hem från en fantastisk helg i Barcelona med Angel. Önskar att jag kunde återge allt fint som upplevdes, men det blir svårt på bara några rader. Bilderna finns dessutom på min engångskamera, men nedanför finns iallafall några av Almas bilder från i dagarna. Det är bara fragment om historien som handlar om ockuperade byggnader, mordhot hos vår förste värdman, Manu Chao, ölsäljande pakistanier, Rom&Cola, gamla bekantskaper från när och fjärran, nya bekantskaper från när och fjärran, halloween, demonstrerande veganer, gränder, Picasso, gatukonst, marknader, hamnen och churros con chocolate.
Åk dit säger jag bara!
Ada och Alma som räddade oss när vår couchsurfingvärd blivit av med sin bostad.
Jag på balkongen.
Party på gatan.
Angel.
Alba och Maika.
Crazy Italian people..
Hamburguesa.
Alba.
Angel på vift.
Vettet på vift.
Middag en el appartamento.
Och återigen tusen tack till systrarna rosenknopp för fyra underbara dagar!
Besitos amigos!
Vamos a la playa!
Hejsan hoppsan!
Häromdagen köpte jag och Angel biljetter till Barcelona! Det kommer bli hur kul som helst. Vi kommer åka buss dit och stanna i 5 dagar och couchsurfa. Dvs sova på en okänd väns soffa i några nätter. Kolla in www.couchsurfing.org om du inte vet vad det är! Det är användbart över hela världen. Om någon har tips på vad man borde göra i Barcelona för övrigt, så är det bara att langa!
Samma dag njöt vi den sista "är det höst?"-dagen på skolans terass, med att inte riktigt veta om hösten var här eller ej. Var det sensommar? Tidig höst? Brittsommar? Blåsig och kall sommardag? Nu vet vi. Det är höst. Den har kommit. Och den är här och här för att stanna.
Jag och Matilda på terassen.
Angel gör ett försök att se intellektuell ut i lånade kommunistbrillor.
Maria Jose också.
Och jag med.
Tack och hej, leverpastej!
Greken är grejen.
Hej igen!
Jag har det lite för bra här borta. Eftersom min grupp aldrig har lektioner på fredagar så har jag precis avnjutit ännu en långhelg. I torsdags blev det brasiliansk kväll på Expresso Café. Det blev samba för hela slanten. Fick till och med förfrågan av en snubbe från Bahia vart jag lärt mig dansa. Det skulle kunna vara fotbollen som hjälpt till. Åtminstone kombineras ju dans och fotboll i Brasilien. Kanske lärde mig det där.
I fredags blev det sushi och sen inflyttningsparty. Jag och Caroline kom fram till att vi måste införa franska fester i Sverige. Att bli bjuden på vin, ost, korv, bröd, hummus osv är ju verkligen grejen.
Något annat som är grejen är greken. Vi var ett gäng på grekisk restaurant och åt trerätters. Och ja jag kommer återvända dit. Om och om igen.
Bisous mes amis!
Mamma
Hejsan!
Ville bara önska mamma grattis som fyllde 46 den 14 oktober!
Samt dela en tanke som jag fick häromdagen när Anna och Moa hade spelning utanför skolan. Jag fick syn på en kvinna i publiken som såg välbekant ut fastän vi aldrig träffats. Sen tittade jag på Anna och Moa igen. Och sen bara på Anna. Sen på kvinnan igen. Då gick det upp för mig, den okända kvinnan var Annas mamma. Jag tror aldrig att jag sett Anna så vacker som när deras likhet slog mig. Det blev ett ögonblick som växte till sig på bara några sekunder. Det var så tydligt var hon kom ifrån och att hon var en del av sin mor, precis som vi alla är delar av våra mödrar. Det är något speciellt med ursprung och rötter. Det går inte att sätta fingret på men människor försöker ofta söka sig tillbaka till ruta ett och ta reda på var vi kommer ifrån. Varför vet jag inte men vi har behov av pusselbitar som läggs på plats. Precis så blev det för mig när jag återigen slogs av hur vackert det är att vara mamma. Om skapande är kreativt, så är också att bringa en annan människa till världen konst.
Over and out!
Min mamma.
Bisous mes amis!
La rousse!
Hejsan allihopa!
Idag sa min syster åt mig att ha världens underbaraste dag. Så det var precis vad jag såg till att ha. Den här helgen har det varit riktig höst i Aix-en-Provence. Vinden blåser och löven virvlar omkring, gulna och galna och lämnar massa halvnakna träd bakom sig. Så idag tog jag på mig en kappa och promenerade in till staden för att luncha med Nathalie, Amanda, Nicolina och Valter. Vi hamnade på Flunch. Mycket prisvärt och bra ställe att äta lunch på. Lite self service-ställe. Passar studentplånboken som hand i handsken. Efter det satt vi på Häagen-Dazs hela eftermiddagen och åt glass och drack kaffe. Senare dök några andra filurer upp som det blev bio med. Nämligen Angel, Matilda och Milou. Vi såg en fransk film, dagen till ära, som hette Le Skylab. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den om jag ska vara ärlig. Första halvan av filmen satt jag och var ilsken som ett bi för att den var så typiskt fransk. Den utspelade sig under en dag på en stor familljesammankomst i Bretagne på 70-talet. Och det händer absolut ingenting. De pratar. Åker bil. Äter mat. Det börjar regna. De skämtar med varandra. Det börjar regna igen. De sjunger. Osv osv. Men efter halva filmen är det någonting som tar tag i mig ändå. Jag vet inte om det kanske berodde på att första halvan var så innehållslös, så att den kändes extremt spännande så fort det skedde minsta lilla förändring. Hur som helst så tycker jag att det var en väldigt bra skildring över klassiskt franskt familjeliv. Vissa saker som man inte pratar om men som existerar i alla familjer. Tex de fd soldaterna från kriget i Algeriet. Och de hetsiga bråken över all annan politik. Samt maten och hur stor plats den får ta. Så sammanfattningsvis så ångrar jag inte att jag såg den iallafall.
För övrigt så blev jag rödhårig för någon dag sedan! Så nu ska jag vänja mig vid det hade jag tänkt. På morgnarna undrar jag fortfarande sömndrucket vem det är som stirrar tillbaka på mig i spegeln. Så ligger det till.
Bisous mes amis!
Lucy
Hejdå.
Vi ses i Nangijala.
Lilla Lucy.
Dagens filmtips!
Hejsan alla nära och kära, okända och nykända!¨
Jag såg världens mysigaste film häromveckan med Adrian och Angel som jag glömt tipsa om. Filmen är franskspråkig från Kanada och heter "C'est pas moi je le jure!" (Det var inte jag, jag svär!). Den handlar om 10-årige Leon som inte alls är som andra barn. Hans mamma och pappa bråkar jämt och Leon försöker hela tiden hitta på nya sätt att få ett slut på det. I sin strävan efter verklighetsflykt blir han en mästare på att ljuga, förstör grannens hus och förälskar sig till och med grannflickan Lea, som är en riktig viktigpetter. Utöver det försöker han hitta på nya sätt att ta livet av sig om och om igen. En sevärd och välgjord film om den bittra radhusverkligheten i slutet av 60-talet. Se den om du är sugen på lite svart humor!
Bisous mes amis!
Le malheur
Ibland är det inte alltid roligt. Livet ser ju tyvärr ut så. Det går upp och ner och snurrar runt runt, precis som på tivoli. Pappa ringde mig precis. Min lilla hund Lucy är tydligen sjuk. Hon är ju inte så liten längre, bara till sin storlek. Men hon har redan tio år på halsen. Jag tänker inte lägga ner tid på att förklara hur mycket hon har betytt för mig. Det går inte riktigt. Dessutom låter det så löjligt. Mina egna associationer hade gått till en fjortonårig hästtjej om jag läst något liknande. Så jag låter det vara osagt. För om man har hund, då förstår man.
Det enda jag kan tänka på nu är att jag måste vara där om hon ska avlivas. Om hon dör, så dör min barndom med henne. Jag vill inte bli vuxen än..
Godnatt mina vänner.
La pizza!
Hejsan nordbor, utomjordingar och resten av världens befolkning!
I lördags gick jag och några tjejer i klassen ut för att äta middag. Vi hade tänkt äta grekiskt men det fanns inte bord för oss. Om vi hade tänkt ett steg längre hade vi bokat bord eftersom vi var 9 stycken som skulle äta. Det är inte ofta som populära restauranter har plats för så många en lördagskväll. Men vi hade tur och hamnade på en väldigt mysig italiensk restaurant som hette La Pizza. Priserna var ungefär som på de flesta andra ställen här, runt 15 euro för en huvudrätt. Menyn var enkel men välkomponerad och bestod av olika pizzor, sallader, pasta- och gnocchirätter. Nathalie och jag kunde inte bestämma oss för om vi ville ha en pizza eller pasta så vi beställde in en rätt av varje och delade dem tillsammans. Det råkade bli två baconrätter, pasta carbonara och baconpizza! Men eftersom det var hur gott som helst hade vi inget att klaga på. Dubbelt så mycket bacon, dubbelt så gott! (Jag låter verkligen inte som någon som funderar på att bli vegetarian märkte jag nu. Vilket jag gör. I omgångar. Men men. Man får njuta av livet så länge man kan.) Efter det svängde vi förbi Bar Sextius för att ta en öl. And the rest, as they say, is history..
Katinkas bilder nedan.
Jag på restaurant La Pizza, Aix-en-Provence.
Elin och Caroline.
Katinka, pepp på maten.
Min bordsgranne, Amanda.
Katinka, Amanda, Nathalie på Bar Sextius.
Flamberad shot med icke identifierbar alkoholhaltig dryck.
Glad Amanda på dansgolvet.
Bisous mes amis!
Saknad
Allt är underbart här. Vädret, människorna, maten och kulturen. Men jag saknar min lillasyster och lillebror. Inget ersätter er!
Puss och kram!
Filmtips!
Hejsan hoppsan!
Jag måste tipsa om en så underbar film som vi såg i skolan här om veckan. Filmen heter "Gadjo Dilo (the crazy stranger)" och handlar om parisaren Stéphane som beger sig till Rumänien på jakt efter sångerskan Nora Luca. Han har med sig ett kasettband med hennes musik, som tillhört hans avlidne far och som han spelar upp för de personer han träffar. Till slut hamnar han i en romsk by där han stannar i tron om att de kan föra honom till sångerskan han söker. I byn bor gamle Izidor som tar honom under sitt beskydd trots de språkliga barriärerna. Han träffar även Sabina som är en riktigt vacker och vild kvinna, hon är raka motsatsen till hur en kvinna borde vara enligt västerländska normer. Eftersom Stéphane inte kan romani blir det en del problem med språket ibland men de flesta hinder går att ta sig förbi iallafall. Det är en av de vackraste filmer jag sett och ni måste se den! Bilderna och den färgstarka zigenarmusiken är trollbindande. Bered er på en skildring av allt som ingår i livet, på ett sätt som är äkta och utanför det talade språkets ramar. En film om döden, livet, kärlek, sorg, hat, glädje, ilska, hämnd, vänskap och musik.
På återseende mina vänner!
Porquerolles!
Hejsan mina nära och kära! Ni saknas mig ska ni veta.
Idag är det fredagen den 30 september och vi befinner oss åter i Aix-en-Provence. Den senaste veckan har vi varit på klassresa på en ö som heter Porquerolles. Ön är del av ett naturreservat och det finns därför inga bilar där. Året runt bor där ca 300 personer. Men under semestersäsongen kryllar det av hundratusentals turister. Vi anlände dock precis när alla turister åkt hem. Så vi fick njuta av den vackra ön i lugn och ro. På veckans schema har det stått cykeltur, vandring, vinprovning och lite guidade turer. Utöver det har vi även fått presentera Sverige på franska för skolbarn på ön. Ämnena varierade mellan allt från Abba, Lucia, svenska djur och Gustav Vasa till lekar som kull och tagare. Det blev väldigt lyckat och besöket på förskolan avslutades med "Små grodorna" och en turkisk folkdans. Väldigt internationellt må jag säga!
Den lediga tiden har mest tillbringats på stranden. På dagarna blev det sol och bad, på kvällarna höll vi oss till vin och allsång istället. Sista kvällen var lärarna också med och skålade och sjöng. Veckans enda klagomål blev på skolmaten vi fick samt mina snarkningar. Så kan det gå.
Katinkas fina bilder syns här nedan.
Matilda och jag utanför sovrummen.
Fransk frukost. Baguette, smör och sylt.
La plage.
Angel och Johanna doppar fötterna.
Havet.
Glad tjej.
Nattligt strandhäng.
Katinka och Matilda.
Nathalie, Katinka och Amanda.
Resten borde ni varit där för att se!
Bisous mes amis!
Le weekend!
Godmorgon, goddag, godkväll och godafton mina vänner!
Nu var det några dagar sen jag skrev senast kan jag tänka mig. Det har varit fullt upp hela veckan. Jag får återberätta delvis idag och delvis någon annan gång. Men jag kan börja med att berätta om hur helgen varit. Och jag börjar baklänges, med söndagen. Idag, söndag, har jag alltså sovit precis hela dagen. Det är första gången det händer sen jag kom hit och jag måste säga att det var helt fantastiskt. Nathalie och jag har fått tillskott i huset av två australiensiskor. De stannar dock bara en vecka. Så ikväll var det obligatorisk engelska vid middags bordet för första gången sen vi kom hit! Vi upptäckte också att det har gått en månad sen vi anlände i Aix. Det är helt galet hur fort det har gått! Känns faktiskt som om jag kom hit för några dagar sen bara. Även om det har hunnit hända så mycket på den här korta tiden! Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så bra här som jag gör. Aix är så otroligt vackert. Skolan är fantastisk, för att inte tala om klassen. Jag tror aldrig att jag träffat på så många fina människor på samma gång förut. Jag är nog dessutom extra glad för Nathalie sa att hon aldrig kommer kunna flytta ifrån tanten trots att hon letar lägenhet, för att hon så gärna vill bo med mig. Bra att veta att kärleken är besvarad från min lilla fru. Vi beter oss redan som ett gammalt par. "Vad ska vi äta idag?", "Ska vi vara hemma ikväll?", "Ska vi gå hem nu?" är frågor som ställs allt som oftast utöver att vi avslutar varandras meningar. En stor puss på pannan går idag till Nathalie Saller!
Igår, lördag, togs det också ganska lugnt. På kvällen åt jag middag med Elias, Mikaela, Marcus och Roberto på Le Patacrepe. Jag rekommenderar verkligen den restauangen! Alla deras rätter har med crêpes att göra på olika sätt. Jag beställde in en hamburgare vars bröd bestod av crêpes istället för hamburgerbröd. Jag var lite skeptisk till en början men det visade sig vara den godaste hamburgaren jag ätit på länge.
I förrgår, fredags, så var det fest hos Angel igen! Den här gången var det även en liten musiktillställning efter maten. Terassen fick vara scen och vi fick lyssna på underbar jazz av Moa och Anna, samt sång och gitarrspel av Adrian. Otroligt vackert och pinsamt nog började jag gråta när Adrian spelade sin andra låt - enchanting ghost av Sufijan Stevens. Lite för fint kanske det var. Sedan bjöds det även på eldshow av Angel och sen blev det självklart dans resten av natten. Inget toplessbadande i poolen denna gång dock. Det var lite för kallt. Men Elias kompenserade genom att näcka och sjunga "Åh åh vad det är skönt att va' naken! Svänga med snabeln och vifta på baken" med passande rörelser till. Ni skulle varit där säger jag bara!
Här nedan kan ni se lite bilder från jazzfesten. Foton tagna av Katinka och Agnes.
Adrian med gitarren.
Anna och Moa.
Alexandra och vinet.
Vacker Cecilia.
Terassen.
Angel, elden och åskådarna.
Katinka, jag, Milou.
Nathalie, Katinka, Jag och Milou på dansgolvet.
Bisous mes amis!
Le poolparty!
Hejsan allihopa!
Häromdagen så ordnades det poolparty hemma hos Angel. Det är nämligen så att många har lyckats fylla år här de senaste veckorna, vilket ansågs värt att fira. Angel bor i ett jättefint hus med tre andra studenter. Färgerna är typiskt franska, mycket ljusgult. På uteplatsen växer en vindruvsranka och i trädgården står ett fikonträd. En underbar liten pool finns även att avnjuta som kronan på verket. Huset är beläget precis i utkanten av Aix utan så mycket grannar som blir störda. Den perfekta platsen för födelsedagsfirande med tårta, vin, dans, nakenbad och eldkonster.
Katinkas och Matildas bilder nedan.
Födelsedagstårta.
Alexandra, Maria och Ellen.
Linslus nr 1.
Linslus nr 2.
Milou och jag.
Grabbarna grus.
Lyckliga människor.
Eldkonster.
Eldkonster.
Katinka och eldkonstnären.
Bisous mes amis!
Cassis et Ciotat!
Hejsan hoppsan!
I söndags var vi på dagsutflykt med skolan. Det räckte med en halvtimmes bussresa så var vi vid Medelhavet. Vårt första stopp var Ciotat för att gå på marknaden där. Jag och Nathalie shoppade loss på smycken. Det gick absolut inte att motstå dem. Det blev massa vackra armband, ringar, halsband och örhängen i alla möjliga färger och lite orientalisk-arabisk stil. Sedan blev det dags för sol och bad i Cassis. Jag måste säga att en dag där de obligatoriska kurstimmarna består av att besöka stranden, är fantastisk undervisning. För att summera kortfattat, så var det en väldigt lyckad och vacker dag med fina människor!
Här nedan syns Katinka Michals underbara bilder från söndagen.
Världens äldsta biograf, belägen i Ciotat.
Glada och badsugna elever.
Matilda.
Utsikt över Cassis.
Elin.
Bisous mes amis!
L´art et la vie
Hejsan hoppsan!
Idag var vi på museum med klassen. Nämligen på Galerie d'Art d'Aix-en-Provence som för tillfället har en utställning med temat "Rom och dess konst". Fantastisk konst men en ännu mer fantastisk guide som visade oss runt bland de olika verken. Tror aldrig att jag tidigare har träffat på en muséeguide som pratat om sitt ämne utan att få sina åhörare att somna. Hon var levande och engagerande på ett väldigt fräsch sätt. Men så är vi ju som sagt i Frankrike också. Här säger man att konsten och livet är olika sidor av samma sak. Och om de är något de kan här så är det att vara livsnjutare. Vilket avspeglas i sättet de talar om och tittar på konst. Det är genuint och njutbart. Tillfredställande och mångfasetterat.
Bisous mes amis!
