jessicalundgreniaix

Jag pratade med Nathalie igår på vägen hem från restauranten och blev lite nostalgisk. Vi pratade om körsång och orkestrar eftersom vi har börjat öva inför Lucia nu med klassen. Jag berättade om när jag gick i högstadiet och min bästa Mimmi gick musikklass, jag gick i princip på varenda konsert de hade. Det var lika viktigt för mig som om jag hade varit tillsammans med en fotbollskille och velat gå på alla hans matcher. Hon var ju det viktigaste och största jag hade. Jag saknar den tiden. När man var yngre och man inte hade plats för så mycket mer i sitt liv än skolan, sina fritidsintressen och bästa kompisen. Nu är världen mycket större. Det finns mycket mer saker som är viktiga i livet. Men varje sak får mycket mindre plats och värde för att man ska kunna få plats med allt. Det är som med en låda. Antingen kan man välja att lägga ner en sak som tar upp hela utrymmet i lådan. Eller så kan man lägga ner massa småsaker. Nu upptäcker man mer och mer för var dag som går och världen blir större och större. Det är vackert och skrämmande på samma gång. För i och med att man får ta del av allt nytt och stort så inser man att människor, precis som årstider, alltid kommer komma och gå i ens liv. Att ta avsked blir lättare. Även att välkomna främlingar. Omfamna det ohållbara. Kyssa det förgängliga. Inget står skrivet i sten längre. Även om det ligger ett nostalgiskt skimmer över ett inrutat liv där inte lika mycket får plats, så är det samma framtida vuxna liv som skrämmer. Att bo i ett radhus, med make, hund och barn, volvo och ett jobb att åka till varje dag. Få men värdefulla ting. Oföränderliga ting. Statiska ting. Målet med livet. Stadig inkomst och en trygg familj. Men det kanske inte finns ett mål. Man kanske inte måste sluta dansa barfota i regnet. Man kanske kan fortsätta den oändliga resan i jakt på något som inte finns, som inte håller, men som känns. Ända in i benmärgen.

Ja du. Tåls att tänka på.

Mimmi och jag, sommaren när tiden stod still.

Bisous mes amis