Time flies...
Nu är det inte alls lång tid kvar! Bara tre veckor eller nåt sådant. Jag minns i början av vistelsen när jag undrade om jag ens skulle klara fyra hela månader här. Nu vill jag istället inte åka hem. Den vanliga separationsångesten smyger sig på och jag fäster mig vid allting extra mycket. Till och med tanten jag bor hos är jag extra förtjust i nu. Allt hon gör ter sig extra vänligt nu i mina ögon. Tvärtemot förut.
Och grannflickorna! Hur ska jag klara mig utan dem? Jag är ju där varje vecka. Och när jag ska gå vill de inte släppa taget om mig. Hur ska man då förklara att man inte kommer tillbaka alls?
För att inte tala om alla fina människor här.. Jag hoppas på att Paris blir av med Amanda, Milou och Natta. Annars vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen..
Favorittjejerna. <3
Hmm..
Ville bara påpeka att Frankrike och dess invånare aldrig upphör att förvåna mig. Jag gick förbi ett bageri igår och kvinnan i kassan stod och rökte en cigg! För första gången på länge kände jag mig riktigt stereotypt svensk när jag kom på mig själv med att tänka "men så kan man ju inte göra". Fast det kan man ju uppenbarligen eftersom hon gjorde just det..
Det var bara det.
Bisous mes amis!
Kvällstankar på morgonen
Hejsan allihopa!
Jag pratade med Nathalie igår på vägen hem från restauranten och blev lite nostalgisk. Vi pratade om körsång och orkestrar eftersom vi har börjat öva inför Lucia nu med klassen. Jag berättade om när jag gick i högstadiet och min bästa Mimmi gick musikklass, jag gick i princip på varenda konsert de hade. Det var lika viktigt för mig som om jag hade varit tillsammans med en fotbollskille och velat gå på alla hans matcher. Hon var ju det viktigaste och största jag hade. Jag saknar den tiden. När man var yngre och man inte hade plats för så mycket mer i sitt liv än skolan, sina fritidsintressen och bästa kompisen. Nu är världen mycket större. Det finns mycket mer saker som är viktiga i livet. Men varje sak får mycket mindre plats och värde för att man ska kunna få plats med allt. Det är som med en låda. Antingen kan man välja att lägga ner en sak som tar upp hela utrymmet i lådan. Eller så kan man lägga ner massa småsaker. Nu upptäcker man mer och mer för var dag som går och världen blir större och större. Det är vackert och skrämmande på samma gång. För i och med att man får ta del av allt nytt och stort så inser man att människor, precis som årstider, alltid kommer komma och gå i ens liv. Att ta avsked blir lättare. Även att välkomna främlingar. Omfamna det ohållbara. Kyssa det förgängliga. Inget står skrivet i sten längre. Även om det ligger ett nostalgiskt skimmer över ett inrutat liv där inte lika mycket får plats, så är det samma framtida vuxna liv som skrämmer. Att bo i ett radhus, med make, hund och barn, volvo och ett jobb att åka till varje dag. Få men värdefulla ting. Oföränderliga ting. Statiska ting. Målet med livet. Stadig inkomst och en trygg familj. Men det kanske inte finns ett mål. Man kanske inte måste sluta dansa barfota i regnet. Man kanske kan fortsätta den oändliga resan i jakt på något som inte finns, som inte håller, men som känns. Ända in i benmärgen.
Ja du. Tåls att tänka på.
Mimmi och jag, sommaren när tiden stod still.
Bisous mes amis
Maskerad!
Igår var vi på maskerad med sagotema. Det var hur härligt som helst! En salig blandning av äventyr och färger.
Queen of Hearts.
Opposites attract.
El Diablo, Peter Pan och Mary Poppins.
Vackra och underbara.
Adam och Eva.
Aladdin och hans roomies.
Aladdin och jag.
Nyckelpigan, Mimmi Pigg och El Diablo.
Favorittjejerna.
Aladdin.
El Diablo.
Dansgolv och liveband.
Caroline och Katinka.
Bisous mes amis!
"Rambling down the streets of Barcelona..."
Hejsan alla underbara människor där ute!
Kom precis hem från en fantastisk helg i Barcelona med Angel. Önskar att jag kunde återge allt fint som upplevdes, men det blir svårt på bara några rader. Bilderna finns dessutom på min engångskamera, men nedanför finns iallafall några av Almas bilder från i dagarna. Det är bara fragment om historien som handlar om ockuperade byggnader, mordhot hos vår förste värdman, Manu Chao, ölsäljande pakistanier, Rom&Cola, gamla bekantskaper från när och fjärran, nya bekantskaper från när och fjärran, halloween, demonstrerande veganer, gränder, Picasso, gatukonst, marknader, hamnen och churros con chocolate.
Åk dit säger jag bara!
Ada och Alma som räddade oss när vår couchsurfingvärd blivit av med sin bostad.
Jag på balkongen.
Party på gatan.
Angel.
Alba och Maika.
Crazy Italian people..
Hamburguesa.
Alba.
Angel på vift.
Vettet på vift.
Middag en el appartamento.
Och återigen tusen tack till systrarna rosenknopp för fyra underbara dagar!
Besitos amigos!
Vamos a la playa!
Hejsan hoppsan!
Häromdagen köpte jag och Angel biljetter till Barcelona! Det kommer bli hur kul som helst. Vi kommer åka buss dit och stanna i 5 dagar och couchsurfa. Dvs sova på en okänd väns soffa i några nätter. Kolla in www.couchsurfing.org om du inte vet vad det är! Det är användbart över hela världen. Om någon har tips på vad man borde göra i Barcelona för övrigt, så är det bara att langa!
Samma dag njöt vi den sista "är det höst?"-dagen på skolans terass, med att inte riktigt veta om hösten var här eller ej. Var det sensommar? Tidig höst? Brittsommar? Blåsig och kall sommardag? Nu vet vi. Det är höst. Den har kommit. Och den är här och här för att stanna.
Jag och Matilda på terassen.
Angel gör ett försök att se intellektuell ut i lånade kommunistbrillor.
Maria Jose också.
Och jag med.
Tack och hej, leverpastej!
Greken är grejen.
Hej igen!
Jag har det lite för bra här borta. Eftersom min grupp aldrig har lektioner på fredagar så har jag precis avnjutit ännu en långhelg. I torsdags blev det brasiliansk kväll på Expresso Café. Det blev samba för hela slanten. Fick till och med förfrågan av en snubbe från Bahia vart jag lärt mig dansa. Det skulle kunna vara fotbollen som hjälpt till. Åtminstone kombineras ju dans och fotboll i Brasilien. Kanske lärde mig det där.
I fredags blev det sushi och sen inflyttningsparty. Jag och Caroline kom fram till att vi måste införa franska fester i Sverige. Att bli bjuden på vin, ost, korv, bröd, hummus osv är ju verkligen grejen.
Något annat som är grejen är greken. Vi var ett gäng på grekisk restaurant och åt trerätters. Och ja jag kommer återvända dit. Om och om igen.
Bisous mes amis!
Mamma
Hejsan!
Ville bara önska mamma grattis som fyllde 46 den 14 oktober!
Samt dela en tanke som jag fick häromdagen när Anna och Moa hade spelning utanför skolan. Jag fick syn på en kvinna i publiken som såg välbekant ut fastän vi aldrig träffats. Sen tittade jag på Anna och Moa igen. Och sen bara på Anna. Sen på kvinnan igen. Då gick det upp för mig, den okända kvinnan var Annas mamma. Jag tror aldrig att jag sett Anna så vacker som när deras likhet slog mig. Det blev ett ögonblick som växte till sig på bara några sekunder. Det var så tydligt var hon kom ifrån och att hon var en del av sin mor, precis som vi alla är delar av våra mödrar. Det är något speciellt med ursprung och rötter. Det går inte att sätta fingret på men människor försöker ofta söka sig tillbaka till ruta ett och ta reda på var vi kommer ifrån. Varför vet jag inte men vi har behov av pusselbitar som läggs på plats. Precis så blev det för mig när jag återigen slogs av hur vackert det är att vara mamma. Om skapande är kreativt, så är också att bringa en annan människa till världen konst.
Over and out!
Min mamma.
Bisous mes amis!
La rousse!
Hejsan allihopa!
Idag sa min syster åt mig att ha världens underbaraste dag. Så det var precis vad jag såg till att ha. Den här helgen har det varit riktig höst i Aix-en-Provence. Vinden blåser och löven virvlar omkring, gulna och galna och lämnar massa halvnakna träd bakom sig. Så idag tog jag på mig en kappa och promenerade in till staden för att luncha med Nathalie, Amanda, Nicolina och Valter. Vi hamnade på Flunch. Mycket prisvärt och bra ställe att äta lunch på. Lite self service-ställe. Passar studentplånboken som hand i handsken. Efter det satt vi på Häagen-Dazs hela eftermiddagen och åt glass och drack kaffe. Senare dök några andra filurer upp som det blev bio med. Nämligen Angel, Matilda och Milou. Vi såg en fransk film, dagen till ära, som hette Le Skylab. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den om jag ska vara ärlig. Första halvan av filmen satt jag och var ilsken som ett bi för att den var så typiskt fransk. Den utspelade sig under en dag på en stor familljesammankomst i Bretagne på 70-talet. Och det händer absolut ingenting. De pratar. Åker bil. Äter mat. Det börjar regna. De skämtar med varandra. Det börjar regna igen. De sjunger. Osv osv. Men efter halva filmen är det någonting som tar tag i mig ändå. Jag vet inte om det kanske berodde på att första halvan var så innehållslös, så att den kändes extremt spännande så fort det skedde minsta lilla förändring. Hur som helst så tycker jag att det var en väldigt bra skildring över klassiskt franskt familjeliv. Vissa saker som man inte pratar om men som existerar i alla familjer. Tex de fd soldaterna från kriget i Algeriet. Och de hetsiga bråken över all annan politik. Samt maten och hur stor plats den får ta. Så sammanfattningsvis så ångrar jag inte att jag såg den iallafall.
För övrigt så blev jag rödhårig för någon dag sedan! Så nu ska jag vänja mig vid det hade jag tänkt. På morgnarna undrar jag fortfarande sömndrucket vem det är som stirrar tillbaka på mig i spegeln. Så ligger det till.
Bisous mes amis!
Lucy
Hejdå.
Vi ses i Nangijala.
Lilla Lucy.
Dagens filmtips!
Hejsan alla nära och kära, okända och nykända!¨
Jag såg världens mysigaste film häromveckan med Adrian och Angel som jag glömt tipsa om. Filmen är franskspråkig från Kanada och heter "C'est pas moi je le jure!" (Det var inte jag, jag svär!). Den handlar om 10-årige Leon som inte alls är som andra barn. Hans mamma och pappa bråkar jämt och Leon försöker hela tiden hitta på nya sätt att få ett slut på det. I sin strävan efter verklighetsflykt blir han en mästare på att ljuga, förstör grannens hus och förälskar sig till och med grannflickan Lea, som är en riktig viktigpetter. Utöver det försöker han hitta på nya sätt att ta livet av sig om och om igen. En sevärd och välgjord film om den bittra radhusverkligheten i slutet av 60-talet. Se den om du är sugen på lite svart humor!
Bisous mes amis!
Le malheur
Ibland är det inte alltid roligt. Livet ser ju tyvärr ut så. Det går upp och ner och snurrar runt runt, precis som på tivoli. Pappa ringde mig precis. Min lilla hund Lucy är tydligen sjuk. Hon är ju inte så liten längre, bara till sin storlek. Men hon har redan tio år på halsen. Jag tänker inte lägga ner tid på att förklara hur mycket hon har betytt för mig. Det går inte riktigt. Dessutom låter det så löjligt. Mina egna associationer hade gått till en fjortonårig hästtjej om jag läst något liknande. Så jag låter det vara osagt. För om man har hund, då förstår man.
Det enda jag kan tänka på nu är att jag måste vara där om hon ska avlivas. Om hon dör, så dör min barndom med henne. Jag vill inte bli vuxen än..
Godnatt mina vänner.
La pizza!
Hejsan nordbor, utomjordingar och resten av världens befolkning!
I lördags gick jag och några tjejer i klassen ut för att äta middag. Vi hade tänkt äta grekiskt men det fanns inte bord för oss. Om vi hade tänkt ett steg längre hade vi bokat bord eftersom vi var 9 stycken som skulle äta. Det är inte ofta som populära restauranter har plats för så många en lördagskväll. Men vi hade tur och hamnade på en väldigt mysig italiensk restaurant som hette La Pizza. Priserna var ungefär som på de flesta andra ställen här, runt 15 euro för en huvudrätt. Menyn var enkel men välkomponerad och bestod av olika pizzor, sallader, pasta- och gnocchirätter. Nathalie och jag kunde inte bestämma oss för om vi ville ha en pizza eller pasta så vi beställde in en rätt av varje och delade dem tillsammans. Det råkade bli två baconrätter, pasta carbonara och baconpizza! Men eftersom det var hur gott som helst hade vi inget att klaga på. Dubbelt så mycket bacon, dubbelt så gott! (Jag låter verkligen inte som någon som funderar på att bli vegetarian märkte jag nu. Vilket jag gör. I omgångar. Men men. Man får njuta av livet så länge man kan.) Efter det svängde vi förbi Bar Sextius för att ta en öl. And the rest, as they say, is history..
Katinkas bilder nedan.
Jag på restaurant La Pizza, Aix-en-Provence.
Elin och Caroline.
Katinka, pepp på maten.
Min bordsgranne, Amanda.
Katinka, Amanda, Nathalie på Bar Sextius.
Flamberad shot med icke identifierbar alkoholhaltig dryck.
Glad Amanda på dansgolvet.
Bisous mes amis!
Saknad
Allt är underbart här. Vädret, människorna, maten och kulturen. Men jag saknar min lillasyster och lillebror. Inget ersätter er!
Puss och kram!
Filmtips!
Hejsan hoppsan!
Jag måste tipsa om en så underbar film som vi såg i skolan här om veckan. Filmen heter "Gadjo Dilo (the crazy stranger)" och handlar om parisaren Stéphane som beger sig till Rumänien på jakt efter sångerskan Nora Luca. Han har med sig ett kasettband med hennes musik, som tillhört hans avlidne far och som han spelar upp för de personer han träffar. Till slut hamnar han i en romsk by där han stannar i tron om att de kan föra honom till sångerskan han söker. I byn bor gamle Izidor som tar honom under sitt beskydd trots de språkliga barriärerna. Han träffar även Sabina som är en riktigt vacker och vild kvinna, hon är raka motsatsen till hur en kvinna borde vara enligt västerländska normer. Eftersom Stéphane inte kan romani blir det en del problem med språket ibland men de flesta hinder går att ta sig förbi iallafall. Det är en av de vackraste filmer jag sett och ni måste se den! Bilderna och den färgstarka zigenarmusiken är trollbindande. Bered er på en skildring av allt som ingår i livet, på ett sätt som är äkta och utanför det talade språkets ramar. En film om döden, livet, kärlek, sorg, hat, glädje, ilska, hämnd, vänskap och musik.
På återseende mina vänner!